Resebloggar från Travellerspoint

Fraser Island del 2

Att resa med barn

sunny 27 °C

Herregud. I vårt framtida yrke kommer vi ha stor nytta av att ha träffat olika personlighetstyper. Det har vi gjort nu. På briefingen kände vi att jo, det kan nog bli en rätt kul grupp, förutom det där holländska paret, de verkar torra. Vi skulle som sagt (ni har väl läst del 1??) skriva matinköpslista, vilket tydligen var mer än många av våra gruppkamrater orkade med. Vi behövde ingenting. Inget salt, inget smör, inga grönsaker, ingen potatis, ingen peppar och inget toapapper. Det enda vi behövde var 3 kg pasta, vitt bröd och ketchup. Och flingor. Men mjölk kanske skulle kunna vara bra, det insåg de sedan. Mia och Malin fick panik och kryssade i lite mer, till exempel ett ”köttpaket” från slaktaren. Nu skulle vi förhoppningsvis inte svälta ihjäl åtminstone.

På avresedagen började vi få mer koll på gänget. I stora drag såg det ut såhär:

Grupp A- Vår grupp, som åkte med guiden.
Grupp B-Brittiska brudar som var svåra att förstå, skrattade konstigt och aldrig var tysta. Men trevliga!!
Grupp C- Resten. Två fransyskor, ett irländskt par, två danska pokerspelare, och en kanadensisk revisor.

Grupp A:

Amanda – 19 år från Kanada. Bar full makeup och stylat fluffhår vid samlingen innan avfärd. Lätt sänkt IQ, alltid hungrig.

Bree- 18 år från Kanada. Amandas kompis med prolaktinomet. Bar klänning vid avfärd till ödemarken, och var tydligen nån form av kock. Eller mattant, vi vet inte. Det enda hon gjorde i köket, och överallt annars, var dock att klaga. Ketchupen var äcklig, vi hade ingen ost till korven och alla sträckor var alltid för långa att gå.

Scott – Oh my God, Scott. 28 år, deffad och från England. Om Amanda hade lätt sänkt IQ, låg Scott på minus. Dessutom hade han en Amanda ständigt klängande på sig, vilket kanske ytterligare distraherade hans långsamma hjärna.

Scottanekdoter:

1. Amanda undrade om det var vilda kängurur vi såg från bilen ”Klart de är vilda Amanda, man kan inte ha dem i fångenskap, de hoppar ju över staketet!”

2. Han kunde inte hitta sina chokopops (chokladflingor för barn), för Murray hade ställt de på ett dingosäkert ställe. Vi föreslog att han frågar Murray. ”Where is he?” Kanske i sin husvagn svarade vi. ”Which one?” Den första, svarade vi, lite irriterade på att han aldrig kunde lyssna på nån information. Murray hade pekat på sin husvagn när vi kom till campet. ”The first from where..?” Vi tittade uppgivet på varandra, sen på Scott, och svarade ”From here.”

3. Vid Lake Birrabeen skulle vi stanna ett tag så folk tog med sina strandgrejer och lunch. Murray påpekade att lämna nu inga grejer på stranden när ni badar, för då är de inte kvar när ni kommer tillbaka. De ständigt återkommande dingoskyltarna, -varningarna och diskussionerna hade Scott missat, och konstaterade självsäkert ”Oh yes, because of the thieves…” Murray såg häpet på Scott och svarade ”The dingos, Scott”

4. Mia försökte påpeka vid lunchen att detta är allt bröd vi har och det ska räcka både till frukost och lunch imorgon. Scott menade att ”No one eats toast for breakfast anyway”. Alla åt toast till frukost, inklusive han själv. Desutom svartbrände han dem i en stekpanna, för engelsmän kan inte äta bröd utan att rosta det först.

5. Efter en lång helg av efterblivenheter fördes en diskussion om vad för yrken Scott och hans kompis Mark skulle passa som. Bree och Amanda gick bara på utseendet och gav biff-Mark jobbet som brandman. ”And me? What about me?” frågade Scott medan han nästan hoppade i sätet av lycka över att nu, nu skulle han minsann få nåt häftigt. Förslagen lärare, skådespelare och detektiv verkade inte alls falla honom i smaken, kanske insåg han sina egna begränsningar vad gällde komihåg och inlärning… Plötsligt sken han upp som att han hade kommit på det, nu visste han! ”Sportstjärna!!” De andra såg på honom och tvekade… ”Porrstjärna då?” försökte han istället. ”Ja, kanske…” fick han till svar.

Mark – Scotts kompis som ständigt fick släta över hans kommentarer. Biffig, brunbränd och hungrig. Jättehungrig. På fikapausen köpte han en fet pizzabulle och sen en gigantisk rosa dougnut. Sen var han snart hungrig igen. På söndagen var Mark så bakis att han segnade ner i ett dike. En halvtimme senare körde han bil. Inte vår, tack och lov.

Lars och Kris – 19 år från Tyskland. Plattångade, fåfänga och väldigt unga. Den ena gillade inte vatten och sa ingenting. Undrar om vattenskräcken hade något med hans plattångade hår att göra… För när han väl doppat håret sista dagen tryckte han ner en keps på huvudet och man såg de små sönderplattade lockarna komma fram. Förgäves satt han och drog i dem, och våra moderskänslor kom fram. Stackarn.
Kris däremot var lite mer pratglad, men också mer fåfäng. Han fick smeknamnet zoom-in-zoom-ut efter att han i tio minuter zoomat in och ut på en badbild av sig själv. Dock omedveten om att någon såg detta… Fåfängan yttrades också i att han i Lake Birrabeen beundrade sin egen bringa och sitt lilla paket så länge att tyst-Lars tröttnade och kastade oidentifierat föremål i skrevet på honom. Inte populärt hos Kris, mycket populärt hos oss.

Det holländska paret – Som ni förstår var det inte svårt att lyckas vara de mest normala i detta sällskap. Om än lite torra så hjälpte de till med matlagning, packning, förberedelser och städning. Sånt som inte de andra klarade av. Var också väldigt skönt att få lite avlastning som barnvakt åt resten av gruppen.
Åter till Scott. Han försökte faktiskt hjälpa till. När vi undrade om nån tagit hand om maten när vi skulle lämna campet, sa han självsäkert och lugnande ”Det har jag fixat, det är lugnt!” Bra, tänkte vi och skulle bara dubbelchecka kylskåpet. Där stod allt. Han hade alltså ställt in allt i kylskåpet, fast han visste att vi inte skulle komma tillbaka. Det var bara för oss att börja slänga…

Just nu sitter vi och äter frukost vid poolen, var ute och dansade igår. Träffade faktiskt flera av personerna ovan på KB´s bar, där var det även en wet t-shirt tävling för tjejer och en wet-male för männen...
Idag ska vi nog hänga lite på stranden, Malin ska försöka sig på surfing, kanske även Mia om hennes fot vill... hon gick in i en gren igår på väg hem. Dumma grenar som ska ligga mitt på gångvägen. En av killarna som vi gick med frågade om hon ville ha lite bröd till sin fot. Nej tack, vänligt men bestämt.

Ta hand om er där hemma för vi tar hand om varandra här.

PS. Till Pappa Henrik: Du måste ha Sveriges, eller iallafall värmlands, roligaste ordförråd. Kreatur, trestegsormar och fett med trött. Jag önskar jag hade ditt ordförråd Henrik. /Mia

Författat av Malin-Mia 08:47 Arkiverat i Australien

EpostinläggFacebookStumbleUpon

Innehåll

Kommentarer

Låter som ett gött gäng att campa med, tur att de hade er. Plattångade Tyskar skulle ha varit kul att träffa. Här skrapade vi rutan i morse så det är viss skillnad mot hur ni har det.
Mia: Tack för det. Jag skulle gärna vara 24 år och vara i Australien.
Malin: Vi saknar dig men snart är det Jul igen.
Fortsätt ta hand om varandra
Puss o Kram

av Pappa Henrik

Hahaha, vilket kalasgäng alltså! Roligaste på länge, men hur kan de klara sig egentligen i vanliga livet?
Det här tåls att höra mer om, får ringa dig igen Mia :)
Det kanske var sk. Concrete-kids allihop som tror att hamburgare växer på träd!
Puss o Kram!

av Gustav Melin

Comments on this blog entry are now closed to non-Travellerspoint members. You can still leave a comment if you are a member of Travellerspoint.

Skriv dina Travellerspoint login upplysningar här

( Vad är detta? )

Om du ännu inte är medlem av Travellerspoint, kan du anmäla dig gratis.

Anmäl dig till Travellerspoint